Det har nu gått nästan fyra år sedan jag skrev min första artikel om digital patientkontakt (länk). Då arbetade jag som barnläkare inom öppenvården i Berlin och var mycket angelägen att få erbjuda mina patienter och föräldrar möjlighet att välja en videokonsultation. Jag såg stor potential: barn med lindriga besvär skulle kunna få vård digitalt på ett smidigt sätt, och jag föreställde mig ett tidseffektivt sätt att snabbt och flexibelt kunna hantera medicinska frågor.

Men verkligheten hann snabbt ikapp, och jag blev medveten om telemedicinens utmaningar. Jag upplevde att många föräldrar – även när det rörde sig om ”banala” medicinska ärenden ur barnmedicinskt perspektiv – inte riktigt litade på det digitala mötet och hellre ville komma till mottagningen ”för säkerhets skull”. Dessutom fanns det många tekniska utmaningar som behövde lösas. Så här i efterhand kan jag säga: även om jag personligen såg stor potential i videosamtal, var förutsättningarna då inte optimala – och många föräldrar helt enkelt inte redo för det. Det märktes också på att intresset från teamet att fortsätta med videosamtal efter att jag lämnat mottagningen och flyttat till Sverige var lågt. Tjänsten finns inte längre. Sammanfattningsvis var det en lärorik erfarenhet, men tiden och energin jag lade ner gav inte riktigt utdelning.

Numera arbetar jag i Sverige – ett land som betraktas som ledande inom eHälsa. Här är digitala vårdmöten mycket vanliga, särskilt inom primärvården. Kommersiella aktörer som erbjuder digitala läkarbesök spelar också en stor roll, men är – precis som i Tyskland – ofta föremål för kritik. I min tidigare artikel var jag kritisk till denna kommersiella modell av videosamtal (och det är jag fortfarande), men det är inte vad den här artikeln ska handla om.

När jag nu pratar om videosamtal syftar jag uttryckligen inte på den kommersiella modellen. Istället vill jag fokusera på användningen av videosamtal i ”specialiserade mottagningar” – så som jag arbetar med dem här i Sverige.

Jag arbetar på en barn- och ungdomsmedicinsk mottagning (BUMM) inom Region Stockholm.

… och här står jag nu igen vid samma punkt som för fem år sedan. Jag erbjuder visserligen videosamtal rutinmässigt – men ärligt talat gör jag det motvilligt. Jag föredrar som så många andra inom vården den personliga kontakten med patienten. Mina kollegor verkar inte heller särskilt intresserade av videosamtal, i alla fall när man kastar en blick på deras kalender – sällan att man hittar ett inbokat videobesök.

Varför är det så? Varför används telemedicin så motvilligt inom den specialiserade vården, medan den redan är en självklar del av primärvården och kommersiella aktörer bygger sin verksamhet på den?

Jag tror att det finns flera faktorer och här vill jag fokusera framför allt på mina personliga erfarenheter.

Brist på standardiserade rutiner

Frågeställningarna inom den specialiserade vården är ofta komplexa och kräver en helhetssyn på patienten. Det är sällan tillräckligt att enbart förlita sig på digital patientkontakt, eftersom en klinisk undersökning och en noggrann anamnes, där man även iakttar förhållanden/samspel mellan föräldrar och barn, ofta är nödvändig för att ställa en korrekt diagnos eller fatta beslut om behandling. Trots detta finns det situationer där videosamtal skulle kunna vara ett värdefullt verktyg – men bristen på standardiserade rutiner och riktlinjer gör det svårt att veta när och hur de ska användas.
Idag samlar varje läkare sina egna erfarenheter, men det saknas tydliga riktlinjer för hur telemedicin ska implementeras i den specialiserade vården. Ingen hjälper oss att svara på frågor som: När är digitala besök meningsfulla? Hur gör man dem effektiva? Vilka fallgropar ska undvikas? Den här osäkerheten leder till att användningen av videosamtal varierar kraftigt mellan olika läkare och ofta blir beroende av den enskildes vilja och erfarenhet. Jag personligen hade inget ”recept” som jag skulle följa innan jag drog igång med videobesök – det gällde ”try and error”…
En standardisering skulle kunna innebära tydliga kriterier för vilka typer av ärenden som lämpar sig för digitala besök, hur samtal ska struktureras och vilken information som behöver förberedas i förväg. Utan detta blir telemedicin en ”improvisation”, vilket sänker både effektiviteten och kvaliteten på vården.

Otillräcklig förberedelse hos patienter och föräldrar

Även om man ger tydliga instruktioner hur man som patient/föräldrar ska förbereda sig inför ett videobesök och vilka steg man behöver beakta – till exempel att sitta i lugn miljö, ha stabil uppkoppling eller bra belysning – är det långt ifrån säkert att detta följs. Jag har haft videosamtal med patienter och föräldrar som deltagit från olika platser – som restauranger, bilresor, kollektivtrafik (tåg och buss), under promenader eller till och med från sina arbetsplatser. Ofta är föräldrarnas fokus då inte helt på samtalet, vilket kan leda till att viktiga saker missas. Men det gäller också tvärtom. När miljön runtom är lite stökig, då är det även för läkaren inte så lätt att hålla fokus.

Problem med digitala uppföljningar

Videosamtal används ofta vid uppföljningar där man med patienter/föräldrar har överenskommit att de skulle skriva en ”dagbok” gällande hälsoproblemet som gäller. Det kan handla om till exempel ”huvudvärksdagbok”, ”bajsprotokoll”, ”sömntider”, ”PEF-kurva” eller att dokumentera aktuellt läge av ett visst tillstånd, t.ex. astma med ett ”Asthma Control Test” (ACT). Men ofta saknas dessa underlag vid samtalet. Det är ytterst få patienter/föräldrar som verkligen går väl förberedda in i ett sådant samtal. Visserligen kan de komma även något oförberedda till mottagningen för fysisk uppföljning. Skillnaden är att vi då vanligtvis har mer tid till förfogande, så att vi kan ställa fler och mer ingående frågor, på nytt lämna ut eller gemensamt gå igenom formulär som t.ex. ACT, analysera Bristolstolskartan tillsammans, noggrant observera både barnets beteende i rummet och dess samspel med föräldrarna, samt utföra en mer omfattande och fullständig undersökning. Vid digitala uppföljningar är ofta bara föräldrarna närvarande (i alla fall på mina) – utan aktuell information, eftersom de inte har frågat sitt barn i förväg (om åldern tillåter det). Utan detaljer och direktkontakt blir en korrekt bedömning mycket svårare.

Tekniska problem

Även om tekniken ständigt förbättras kvarstår tekniska utmaningar. Avbrott, dålig ljud- eller bildkvalitet eller programvaruproblem skapar frustration – både hos läkare och patienter. Jag har drabbats hårt av tekniska svårigheter, vilket har gjort att min personliga entusiasm har tagit ordentlig stryk. Jag minskar mina digitala möten just nu fram tills alla tekniska problem är lösta, men det verkar inte vara en ”quick fix” utan kräver större åtgärder från IT-sidan.

Olycklig schemaläggning

Videosamtal pressas ofta in mellan andra patientbesök och möten. Tanken är att effektivt utnyttja varje minut – men ofta blir effekten den motsatta. Tidsramarna blir för snäva, och samtalet blir – medvetet eller omedvetet – kortare än vad som vore lämpligt.

Ersättning

Ersättningsstrukturen spelar också en stor roll. Inom specialiserad barnsjukvård i Stockholmsregionen ersätts videosamtal sämre än fysiska, komplexa besök. Det gör att arbetsgivarna saknar ekonomiska incitament att satsa på digitala vårdkontakter och i stället föredrar fysiska besök. Under sådana förutsättningar är det svårt att förvänta sig större satsningar på att utveckla digital vård till en högre nivå.

Varför tar jag återigen upp telemedicin här på Rock my health?

Varför lämnar jag inte bara ämnet bakom mig – som så många andra inom vården – och konstaterar att det visserligen finns, men inte fungerar särskilt bra i min vardag som barnläkare?

Svaret är enkelt:
Jag vill att det ska fungera. Jag är övertygad om att telemedicin kan göra verklig nytta – om vi använder den rätt och skapar rätt förutsättningar.

Min motivation – ur patienternas och föräldrarnas perspektiv

Digitala läkarbesök ger ökad flexibilitet för både föräldrar och barn. Tänk på all tid som sparas när resor, parkeringsstrul och väntetid försvinner. Dessutom slipper föräldrar ta ledigt under längre perioder från jobbet, och barn missar inte onödig skoltid.

Tänk även på alla de gånger ett vårdbesök ställs in för att någon i familjen är sjuk. Istället för att upprepade gånger skjuta på vården, kan digitala lösningar erbjuda snabb hjälp direkt – även om ett fysiskt besök senare blir nödvändigt. Genom ett digitalt möte kan vi göra en första bedömning, ge omedelbara råd, eller skapa en handlingsplan för tiden fram till nästa besök. Vi kan börja med symtondagböcker eller till och med påbörja utredningar. Kontakten med andra vårdgivare, som dietister eller specialistsjuksköterskor, kan också knytas tidigare. Visst, inte allt kan lösas på distans – men genom att använda digitala verktyg smart kan vi undvika onödiga förseningar. Familjen får stöd direkt, istället för att vänta i onödan.

Min motivation – ur miljöperspektivet
Det pratas mycket om klimatpåverkan – men sällan kopplas det till vården och telemedicin. Tänk hur mycket mindre CO₂-utsläpp det skulle bli om vissa vårdbesök hanterades på distans. Utanför storstäderna är det inte alltid enkelt att ta sig kommunalt till mottagningen. Om man räknar ihop hur många besök som faktiskt skulle kunna lösas digitalt, blir det tydligt vilken skillnad det kan göra. Det gäller också i andra riktningen: att jag som vårdpersonal får arbeta hemifrån till exemple en dag i veckan – med administration och digitala uppföljningar – skulle även minska mina egna utsläpp.

Och slutligen min motivation – ur personligt perspektiv

Jag gillar verkligen tanken på större flexibilitet i mitt arbete och möjligheten att träffa patienter digitalt, även hemifrån. Telemedicin skulle ge oss läkare den friheten utan att kompromissa med vårdkvaliteten – förutsatt att den hanteras på rätt sätt.

Som ni ser är jag helt övertygad om att ett ökat användande av telemedicin, även inom specialiserad vård, kan ge stora fördelar – för patienter, samhället och läkare. Och även om det just nu, som nämnts, verkligen prövar mitt tålamod att hantera teknikstrul i vardagen, ger jag inte upp. Jag fortsätter att lyfta frågan och försöker bidra till att den digitala vårdkontakten stärks ytterligare i framtiden. För jag tror att det är värt det.

Lång introduktion… men nu till det praktiska.

Fortsättning följer….